Britta berättar

OLYMPUS DIGITAL CAMERAIntervju med Britta Bäckdahl Tisdagen den 24 Juli 2007 på Harö i Stockholms skärgård

Britta står i vita gymnastikskor och blåjeans och balanserar på den lilla flytbryggan och vinkar välkommen. Jag har tagit skärgårdsbåten Skarpö hit ut till Harö i yttre delarna av Stockholms skärgård för att träffa och intervjua Britta som har en sommarstuga härute.

Britta är 88 år gammal.

PO: När flyttade ni in på Hornsgatan 57 ?

Britta: 1925.

PO: Och var hade ni bott tidigare ?

Britta: Hornsgatan 63

PO: Och då var det helt nybyggt på Hornsgatan 57 ?

Britta: Det var helt nybyggt.

PO: Fanns det någon speciell orsak till att ni flyttade in just i 57:an ?

Britta: Vår pappa kände Olle Engqvist ganska väl och han lovade en våning där för vi villa ha större och modernare.och en öppen spis.

PO: Och det här var på 2 trappor ?

Britta: Det var på två trappor, högra trappupgången. Det var lite fult för Olle Engkvist hade lovat pappa att vi skulle få bo högst upp men det blev någon annan som fick den våningen.

PO: Vad gjorde din pappa ?

Britta: Han var skohandlare. Vi hade två skoaffärer. En vid Kornhamnstorg och en på Västerlånggatan 79.

PO: Och farfar var skomakare ?

Britta: Ja, farfar kom upp till Stockholm och stod på torget på Kornhamntorg och tyckte det var så kallt så han gick in och lånade 850 kronor för att få en affärslokal och det var Sveriges första skoaffär, G.H Nilssons skoaffär .Den låg på Kornhamnstorg nummer 1, tror jag. Och sen utvidgades den sen då till Västerlånggatan 79. Och då flyttade vi in i Hornsgatan 57 och då kommer jag ihåg att det var så nybyggt så att vi fick hela tiden elda i öppna spisen för att torka ut. Det kommer jag ihåg. Sen blev tyvärr min pappa sjuk och dog 1927. Sen bodde vi kvar.

PO: Hur gick det med butikerna då ?

Britta: De behöll min mamma. Hon jobbade vidare där. Hon hade aldrig hållit på med sådant men det gick

PO: Sen bodde du där från 1926 fram till ?

Britta: 1948

PO: …och närmaste efter inflyttningen. Du var 6 år gammal..

Britta: Just det. Pappa dog på våren -27,ja.

PO: och syskon och sådär ?

Britta: Det märkvärdiga var att vi hade två hembiträden som delade jungfrukammaren. Det har jag många gånger undrat hur det gick till.Naturligtvis fick dom inte gå i badrummet utan dom hade toaletten och ett litet tvättfat i hallen.Men det var aldrig något gnäll om det. Det var ju en väldig skillnad mot nu.

PO: Det här systemet med ringklocka . Snöre som man drog i.

Britta: Det hade vi ja.

PO: Och så en liten växel i köket.

Britta: Så man kunde se vilka rum det var.Jag vågar inte svara på hur många kvadrat det var men det var en stor lägenhet, det hörnrummet, vardagsrummet och matsalen, serveringsrum och kök och jungfrukammare där det var två stycken som bodde. Men det gick bra jag har inget minne av att det var några tråkigheter. Men det var en stor klasskillnad mellan dessa hembiträden som var oerhört duktiga. Eftersom min mamma jobbade hela dagen så skötte dom ju det mesta. Ändå kallade dom mig och min syster för fröken. Fröken Ulla och fröken Britta! Det låter som en historia ,men det var sant.

PO: Vad kallade ni dom då ?

Britta: Margit !

PO: Det var bara förnamnet ,ja.

Britta: Vi hade också en städerska som kom Men det var roligt på den tiden. Det var så mycket folk som rörde sig. Det var en gumma som sålde strutar sen var det olika människor som fanns som kom. Man hade på det sättet många fler kontakter i vardagslag.

PO: Var det försäljare och så ?

Britta: Ja, det var ganska mycket försäljare. Då var man rädd. Och så gav man smörgåsar och ibland så la dom smörgåsen i trappuppgången. Och det tyckte man var förskräckligt.

PO: Ja, det förstår jag. När vi flyttade in så fanns det en liten skylt där det stod ”Bettleri förbjudet”

Britta: Men annars var det väl ganska tryggt i 57:an. Jag var aldrig rädd. Jag har inget minne av att jag var rädd.

PO: Inga portlås ?

Britta: Nej, men vi hade ju som sagt portvakt. Det får man ju inte säga idag. Fru Andersson, hon höll en väldig ordning. Fanns luckan kvar? Andersson brukade öppna den.

PO: Ja luckan fanns kvar

Britta: om det var fel på packningar och grejor. Allt sånt gjorde han.Man hade en väldig nytta av detta.Det var en väldigt viktig person. Det är mycket synd att de är borttagna tycker jag. Men det är väl sociala hinder. Nu när vi pratar såhär… Nu undrar jag… Anderssons hade en flicka som var rödhårig. Du har inte hittat henne? Jag tror hon hette Rut.

PO: Nej

Britta: Hon var väldigt rödhårig och jag förstod inte varför jag inte fick leka med henne men det var ju för att hon var portvaktsflicka det var ju väldigt konstigt. Sen hade jag en väninna vars pappa var polis. Henne fick jag inte heller leka med. Så hade jag öroninflammation och så slog dom in hela huvudet i paket på den tiden och det var varmt och det klia och det klia. Och slutligen fick de ta bort det där och då var det fullt av så kallade gnetter vilket var loppor eller huvudlöss och då var det Elsys, alltså dottern till polisen,fel. Det är därför du leker med Elsy.

PO: Kommer du ihåg när ni lekte. Lekte ni på gården ?

Britta: Ja, vi hoppade hage.

PO: kommer du ihåg vilka du lekte med ?

Britta: dom hoppade ju inte hage pojkarna men det var den här Sven Lampell. Sen var det dom här . Han bodde under oss: han hette Boris. Och han kom sen till det här John Matsson och blev vicedirektör där. Blomgren hette dom Blomgren? Det är på 30-talet. Han är tyvärr död.

Och sen var det… kommer inte ihåg flera men vi hade alltid krig med dom som bodde 55:an. Jag klättrade aldrig över där men pojkarna kunde det. Och sen var det väldigt djupt till polishuset. Där vågade man inte gå ner heller.

PO: Sen var det polisen där med cellerna ut mot gården.

Britta: Oh ja, det var mycket spännande. Apropå skrik så hade vi ett hospital tvärs över gatan. Det gamla bysis. Det var väldigt intressant när man var liten. Det var på 30-talet. Jag tror det var en kringbyggd gård. Där gick dom här patienterna och ibland så klättrade dom över muren. Det vart stor utryckning.. Det var väl en gång i världen ett epidemisjukhus. Det var förfärligt spännande och se dom här dårarna klättra över. Man var ju väldigt grym som barn.

PO: Ja,det kallades ju för dårhus på den tiden.Dom rastades där?

Britta: Ja, dom rastades där.

PO: Och då låg inte dom där stora husen där på Hornsgatan.

Britta: Nej då var det det små hus där.

PO: Var låg dom? Långt fram mot Hornsgatan ?

Britta: Dom låg ungefär där dom här nya är och sen band dom hästarna när dom kom från Sorunda dom här bönderna.

PO: Det var på Wikanders ?

Britta: Ja, på Hornsgatssidan också.

PO: Jaha, där låg det mindre hus också ?

Britta: Ja, just det

PO: Var det affärer eller bostäder ?

Britta: Det kommer jag inte ihåg.När kom dom nya husen.

PO: 34–35

Britta: Ja just det. Då köpte man mjölk där.

PO: Vema ?

Britta: Ja, just precis

PO: Vi handlade hos Karstens.

Britta: Jaha Karstens. Var låg den ?

PO: Den låg Hornsgatan 53 eller 51.

Britta: På Vema var det två stycken damer som

PO: Just det och så var det en liten tant som gick med framåtböjd rygg.

Britta: Vi kallade dom för Ekorrarna. De var lite snåla. Men de var snälla. När min bror skulle ta studenten då höll dom tummarna för honom där.Jag tror att hela gatan var engagerad. Men han klarade sig.

PO: Gick han i Södra Latin.

Britta: Han flyttade från Södra Latin till Nya Elementar som var en mänsklig skola ….på Hötorget.

PO: Det här med Södra Latin Det har man ju hört …tuffa lärare och så

Britta: Jag har en historia. Min bror han gick i Maria förberedande och han var mycket duktig, han var lite ängslig av sig men han kom in som nummer ett eller två i Södra Latin när han prövade in och då fick han den här nya läroverksmössan och den hade han på sig första gången när han gick in i Södra Latin och då kom en lärare och gav honom en hörril så han fick ett märke på kinden av lärarens ring. Och då hade läraren sagt: du en lymmel ska inte ha mössa på sig inomhus.Han var 11 år.

PO: Oj, han började första klass i realskolan då ?

Britta: Ja, en bild från Hets kan man säga.

PO: Ja, och ännu värre kanske

Britta: Jag hade en god vän, som nu är död, som hette Olle Engqvist och var målare. Han slogs med vaktmästarn.

PO: Det var inte den Olle Engqvist

Britta: Nej det var en annan kille. Han bodde på Högbergsgatan. Han blev en ganska känd målare sen. Han slogs med vaktmästaren och brottade ner honom. Och det var ju farligt förstås.

PO: Jag tänkte om du kunde beskriva själva huset , Hornsgatan 57. Tvättstuga fanns det.

Britta: Det befattade man sig inte med. Det skötte hembiträdena. Men det fanns någon form. Hästar som man hängde lakan över.

PO: Dom fanns kvar men finns inte nu. De är borttagna. Och gården är hemskt fin nu.

Britta: Jag måste titta på den någon gång. Har ni balkong ?

PO: Ja, vi fick det tillslut.

Britta: Vi hade en piskbalkong. De användes inte mycket. Förstår inte varför han satte dit dom.

PO: Vinden. Vindskontor fanns från början ?

Britta: Oh ja. Den var skrämmande. Det var en stor järndörr som man öppnade. Stora förråd däruppe.

PO: OK, kvarteret runt då ? 57:an var ju det sista huset som byggdes i kvarteret.

Britta: Jaha.

PO: Vad har du för minnen av närmaste omgivningarna.

Britta: Det är mycket minnen. Framförallt tycker jag dom här små biograferna. Reform och Chicago. Det var ju väldigt roligt att dom fanns.

PO: Hade ni matinéer redan på den tiden ?

Britta: Ja,om ! Det var ju väldigt underbart. Det var fullt med biografer.

PO: Om du går runt där och ner på Rosenlundsgatan ..

Britta: Ja, det var ju mycket bättre än det är nu. Det fanns ett hus på Krukmakargatan. Där fanns ett hus för fattiga barn som låg lite nedsänkt från gatan och det var något sorgligt med dom här barnen dom fick man inte leka med heller. En gång, eftersom min pappa var skohandlare så hade vi alltid väldigt fina skor som barn, så hade jag fått ett par skor som jag tyckte var väldigt fina. Dom hade plös. Då lekte vi med dom här fattiga barnen. Då var det en av pojkarna som skrek ”titta på tjejen hon har urskogsskor på sig”… Och jag blev så ledsen så jag gick hem och kastade in dom i garderoben.Det var stor skillnad, jag vet inte vad det var för stackars barn som bodde där men det var riktiga söderkisar. Dom var lite farliga.

PO: jag tror huset kallades änkehuset.

Britta: Änkehuset, just precis. Vi fick också i skoaffären en pojke som kom från änkehuset som blev springpojke som det hette då. Han vart en mycket trevlig man så småningom.

Jo, det var ju väldigt roligt för oss för vi kunde ju åka skidor i Tanto. Vi satte på oss skidorna vid änkehuset och så åkte vi rakt över. Så var det..

PO: Zinkensdamm ?

Britta: Nej, det fanns inte där.

PO: Det var en bondgård där ?

Britta: Det kommer jag inte ihåg. Men däremot folkskolan låg där. Den stora.Och Tanto var ju väldigt roligt. Vi åkte skridskor i Tanto. Sen hade vi en underbar backe som hette uppochnerbacken. De gjorde isvallar så man kunde åka upp och ner Och hoppbacken Och Tanto kan jag berätta mycket om. Där hade vi den här friluftsteatern också.

PO: Just det, Julia Caesar.

Britta: Henne har jag sett många gånger när dom repeterade. Min bästa vän och jag vi hade en berså precis i anknytning till den här. Det var lite hemlighetsfullt och sen kröp vi då och så kunde man krypa under och så fick man se när dom spelade,repeterade alltså. Så vi hade väldigt roligt i Tanto.

PO: Kommer du ihåg några fler namn än Julia Caesar.

Britta: Vågar inte svara på det. Hon var väl den berömda. Sen var det väl den här Wahlberg också. Det har jag inga minnen av. Och det var ju en väldigt fin liten teater det där. Framför allt att man kunde åka skidor. Himmelsbacken. Allt har blivit förstört nu. Det är borta. Och så var det en härlig bobsleigbana ned mot Årtasviken. Där bröt min brors bäste vän Kalle Möllerberg armen kommer jag ihåg. Han bodde också på Söder. Hans föräldrar var konstnärer, Nils och Inga Möllerberg. Första huset till höger på Hornsgatan med ateljé högst upp. Första huset vid puckeln. Det hade en ateljé högst. Den hade Nils Möllerberg. Han var skulptör. Och Kalle Möllerberg blev arkitekt sen. En sak som fanns på Hornsgatan var ju alla dessa ölkaféer och eftersom min goda vän bodde vid Mariatorget, Adolf Fredriks torg och jag bodde i 57:an och hon i 33:an så passerade vi ju ofta ölkaféer. Dessa gubbar, jag kan inte komma ihåg en enda gång att vi var rädda. Aldrig. Likaså i Tanto fanns det gubbar som satt och drack sina öl. Ett väldigt trevligt minne är också hästarna från Munchens därnere, dom kom ju. Stora ardennerhästar och då kunde man ju ge dom socker då. För att inte tala om på vintern när det kom dessa slädar ar det för och plocka upp snögubbar som tog bort snön och då kunde man, om man hade tur, få åka med dom.

PO: Vad var det för slags slädar ?

Britta: Dom var öppna som dom lassade snön i. Och sen tömdes dom nere vid Söder Mälarstrand.

PO: Dragna av hästar då ?

Britta: Dragna av hästar. Slädarna var som stora öppna tråg som dom lassade i . När slutade polishuset på Rosenlundsgatan.

PO: Vet jag inte säkert. 70 tal tror jag slutet av 70-talet.

Britta: Man var inte rädd för polisen heller. Det är konstigt att det har förändrat sig så kollosalt . Att dom inte har cyklar numera har alltid förvånat mig. Det där”polis polis potatisgris” ropade man nån gång men det var mest på skoj.

PO: När du gick till Mariatorget kommer du ihåg några andra affärer eller inrättning som låg där.

Britta: Ja, en väldigt fin uraffär som jag har glömt vad den hette.

PO: Låg den vårt kvarter?

Britta: Nej i nästa kvarter. Och sen kommer jag ihåg. Och sen kommer jag ihåg att det fanns en gottaffär i 57:an.

PO: Frukt Bernhard

Britta: Just precis Frukt Bernhard. Och sen fanns det en fruktaffär vid Timmermansgatan. Och där var det lite otäckt för det var en jude som ägde det. Så fick man höra ”men köp inte hos juden”. Tala om att det inte fanns nazister i Stockholm. Visst fanns det det.. Och även dom mest hyggliga människor hade sina uppfattningar om detta.”Köp inte hos juden”. Min mamma var en väldigt stilig människa men hon kunde säga så.

Jo, jag kommer ihåg, jag var med på när biografen Garbio invigdes. Det var ju stiligt för det var till minne av Greta Garbo och då gavs den här Gösta Berlings saga. Måste ha varit 1930 och då skulle jag och min bästa vän, hon som bodde på Hornsgatan 33 hade ordnat med biljetter vilket jag tycker var avancerat när vi bara var 10 år och då skulle vi gå på det men då sa hennes mamma nej för hon måste först spela nu är det jul igen på piano och det kunde hon inte ,och hon grät och hon spelade så kom hennes pappa hem och sa ”låt flickan gå”. Det var preludiet. Vi var förtvivlade,vi kom nästan försent. Men det var väldigt stiligt.

PO: Kommer du ihåg vad som låg tidigare här?

Britta: Nej,det kommer jag inte ihåg

PO: Det var Maria Saluhall

Britta: Men den kommer jag inte ihåg men jag har sett fotografier uppsatta där. Och sen kommer jag ihåg, vi köpte mjölk då innan den här Vema kom så köpte vi hos Jonasson och en väldigt fin slaktare också. i 55:an.

PO: Köttaffär

Britta: Ja

PO: Stellins ?

Britta: Nej

PO: Nej den kom senare

Britta: Dom hade en katt i alla fall och det var imponerande.Men sen fanns det en väldigt fin köttaffär på Timmermansgatan också.Väldigt fina och exklusiva affärer. Med fint kött och kunde sina yrken. Det var ju en riktig vän i familjen, den här slaktaren. För att inte tala om torghandeln på Kornhamnstorg vilket också var enastående fina grönsaker från Årsta holmar.

PO: kommer du ihåg 1700-talshuset som stod i hörnet Hornsgatan/Torkel Knutssonsgatan inne det revs och Tempo kom där?

Britta: Nej

PO: Jag kommer inte heller ihåg så mycket av det.

Britta: Det fanns en fiskaffär där. Under kriget stod man i kö där för att köpa knott (knod, knob?), aldrig hört talas om varken förr eller senare, filéer… dom var väl av något kontigt…

PO: Var det i de kvarteret ?

Britta: Ja, det var i det kvarteret men jag kommer inte ihåg huset. Ja men sörrö fiskaffären låg där (pekar på den låga vinkellängan bakom Hornsgatshuset.) Jag kom ihåg stora eldsvådor. Då var man rädd däremot. 53:an i hörnhuset där. Det brann.

PO: Där banken ligger nu?

Britta: Ja just det. Och likaså 61:an brann också. Så det var ganska levande det där att ” det brinner” och då sprang man ner och tittade.

PO: Dom blev ju uppmärksammade som du säger,dom här bränderna.

Britta: Sen kan jag berätta att Stig Järrel bodde i 61:an. Han tog min systers docka.Det var en stor historia. Vi tyckte väldigt illa om honom.

PO: Om vi går upp mot Bastugatan. Var ni där någon gång ?

Britta: Ja, där har jag en liten historia för min goda vän som jag har talat om dom som bodde i 33:an,hennes mamma var med i någonting som hette Maria Skyddsförening. Dom hade basar och dom gjorde sådana här handarbeten till jul. Och så bodde det uppe på Bastugatan gummor som det var synd om. Både jag och Eva som hon hette vi hade korgar med kaffe och pepparkaka. Jag kommer inte ihåg vad det var mer men det var väldigt viktigt att vi skulle knacka på med dom här korgarna och jag tycker det var så förfärligt otäckt för dom här små gummorna som vi sa dom neg för oss och då var vi 10-11 år och tyckte det var otäckt också.

PO: I träkåkarna däruppe ?

Britta: Ja, och så neg dom och så fick dom den här korgen och jag kommer inte ihåg något mera utan bara det där att dom neg. Det var ju väldigt konstigt..

PO: Du pratade tidigare om att det var mycket försäljare och så i huset. Kommer du ihåg vad det var för slags försäljare ?

Britta: Jag har en försäljning där mamma kanske ångra sig när stackars Grunewald ramla ner under kriget då. Då kom en och ville sälja och sa att han hade en Grunewald men mamma hon var ju en affärskvinna.

PO: Vad sa du ”stackars Grunewald”.

Britta: Han omkom ju i en flygolycka i Norge.Hans nya fru och han omkom där. Så då kom dom och skulle sälja. Jag vet inte om den var äkta eller inte men mamma köpte i alla fall inte. Ofta kom det väl…. det var mest tiggare jag har inget minne av att de gick och sålde. Jo man kan väl säga dom här gummorna som sålde våfflor och sånt. Men annars, det var inga matthandlare eller så det komer jag inte ihåg. Sen var det det här med bettleri det var ju mest sjömän då som det var synd om.

PO: Då kom dom och ringde på.

Britta: Dom ringde på och ibland tyckte mamma synd om dem så då kom de in och det var ganska …på senare tid…det var under kriget.Och det var en som var väldigt pratsam, vi tyckte han var så trevlig sen kom min blivande man och sa ”o, vad här luktar sprit”.så det var inte så bra kanske. Mycket fylleri var det om man säger så,fylleri.

PO: Isak Grünewald var ju född och uppvuxen på Söder.

Britta: Det vet jag inget om men han hade sin ateljé på Katarinavägen det vet jag.

PO: I Drootska huset som revs och där Konsum sen byggde.

Britta: I det huset blev jag och min syster avmålade i miniatyrmålning på mammas bröllopssiden och jag frös något så förskräckligt.

PO: Kommer du ihåg konstnären ?
Britta: Tyvärr kan jag inte säga hennes namn men målade miniatyr antagligen en fattig stackars människa för hon hade ingen värme. Och det var bredvid Grunewald.

PO: I det huset ?

Britta: Ja, och då var jag väl 4-5 år skulle jag tro. Jag tyckte det var förskräckligt att sitta och frysa men jag har kvar den där bilden.

PO: Dom andra som bodde i huset. Hur upplevde du dom?: Dom andra barnen och så, hur bodde dom ?

Britta: Dom här Liljeberg,dom bodde högst upp i den här våningen som vi skulle ha fått så därför tyckte man inte om dom,men det var tre flickor. Den äldsta hon tog studenten 1933 hon gifte sig med ” storljugaren” Möller. Vet du vem det var ?

PO: Den enda Möller jag kommer ihåg är Olle Möller. Men det var ju någon annan.

Britta: Nej ,den här kallade för storljugaren. Synd att inte Barbro Hulting är här för hon kan ju det här Det var tre flickor i alla fall .En gifte sig med den här prästen i Gamla Stan. Dom lekte man med sådär.

PO: Dom hade det bra hemma ?

Britta: Ja, pappan var ingenjör anställd på korkwikander. Ja , och sen var det då dom här pojkarna på andra avdelningen som var med.. Dom var väl ganska snälla den här Lampell sen kommer jag inte ihåg dom var väl ungefär jämnåriga. Vi lekte väl ihop där.

PO: De flesta här hade det ganska bra jämförelsevis på den tiden ?
Britta: Ja, vi hade det väl väldigt bra och vi som hade hembiträde och allting. Nej, det var nog en riktig borgerlig medelklass som bodde här kan man säga.Och pojkarna gick i Södra Latin eller i Lycho eller i Anna Schuldheis på Repslagargatan . Du går igenom från Götgatan.

PO: Just det och vid Sidenhuset där.

Britta: Just precis

PO: Och Lycko låg på Högbergsgatan

Britta: Lycko låg på Högbergsgatan ja.. Och där gick hon Eva som gifte sig med Lampel. Vad heter hon nu då. Du vet vem jag menar. Hon är med i Smultronstället

PO: Eva Dahlbeck ?
Britta: Ja, just det.. Dom fann varandra när dom var 16 år.

PO: Lampell?

Britta: Han var ju väldigt känd för han blev ju överste i flygvapnet och sen blev han chef för Röda Korsets flyghjälp nere i Afrika. Det var inte länge sedan han dog. Det stod om honom.

PO: Han bodde i huset ?

Britta: Han bodde i huset ,ja. Jämnårig med mig skulle jag tro.

PO: Du gick i Anna Schuldheis skola alltså.

Britta: Ja ,jag tror att den första Schuldheis var någon tivolihistoria. Det fanns fyra Anna som gick ut lärarinneseminariet som låg vid Högbergsgatan också.Som ligger kvar. Det var Anna Wittlock,Anna Schuldheis Anna Sandström….och bildade skolor och blev rektorer. Anna Schuldheis kommer jag ihåg.

PO: Dom gick där på….

Britta: Lärarinneseminariet. Och där gick Selma Lagerlöf också.

PO: Hon gick samtidigt som min mormor tror jag.

Britta: Min bror var klasskamrat med den som nere i det fina huset vid Södra Latin. Och han hade betjänt. Den pojken.

PO: Var låg det huset?

Britta: Neråt Högbergsgatan. Var väldigt vackert.

PO: Monteliushuset?

Britta: Ja,det kanske det var.Han hade i alla fall betjänt och häst och vagn och så.. Och sen Kristian Eriksson har du väl inte glömt.

PO: Vid Maria Prästgårdsgata,ja

Britta: Ja, just det.

PO: Och hans son Liss Eriksson.

Britta: ja, han väl död också men jag tror att hon lever Anna-Britta

PO: Jag kör vidare med dom här i huset. Gavatin.

Britta: Ja, han var tandläkare

PO: Kommer du ihåg barnen Jac och Marianne födda -45 och -47.
Du bodde ju fram till –48.

Britta: Ja, i och med att jag bodde ett tag tillbaka hos min mamma så kommer jag ihåg dom för att flickan Gavatin är jämnårig med min flicka.

Britta: Vi har en platta i stadshustaket.Då fick dom skriva i och lägga den däruppe.

PO: Jaha, så att han var också politiker ?

Britta: Det var han ,för moderaterna.

PO: Högerpartiet.

Britta: Ja högerpartiet ,ja. Bagge.

PO: Uppe vid Skinnarviksringen

Britta: Just ja. Får tacka Bagge.

PO: Just det (skratt). Samtidigt med Bagge ?

Britta: Ja, det var det väl. Han var ju bara 50 år när han dog

PO: Kommer du igår fru Gavatin ?

Britta: Jag kan inte säga att jag umgicks med dem. Däremot undrar jag vem som bodde ovanpå? Vet du det?

PO: Nej.

PO: Hulting sa du! Dom flyttade in i ett fint hus vid Skinnarviksringen ?

Britta: Men dom bodde tidigare i hörnan av Hornsgatan /Ringvägen. Där bodde dom i alla år. Så det var först efter kriget som han flyttade in i den villan.

PO: Någonstans har jag läst att han kallats för fattigdoktorn på Söder

Britta: Ja, det är nog riktigt. Han hade ingen bil utan han sprang upp och ner i alla hus och det fanns inga hissar i husen i allmänhet utan han sprang i alla dessa trappor. Det hände en liten rolig historia med min yngre bror som är fem år yngre än jag. Min goda vän Eva och jag hade övning att hoppa så vi band ett snöre framför ett värmeelement och hoppade över och det skulle Bengt också göra men han var fem år yngre, han var bara fyra år så han hoppade rakt i elementet. Blodet sprutade och vi gick in i köket till hembiträdet och hon blev så rädd så hon svimmade och ramlade. Då sprang min goda vän ner till farbror Karl. Då kom farbror Karl upp och sa att det här måste sys och då var det att ringa till stackars mamma nere i affären. Det var stor dramatik. Värst var det för det stackars hembiträdet som låg avsvimmad. Men hon vaknade till.Det var händigt att ha farbror Karl.

PO: Husdoktor ja.

Britta: Ja väldig bra. Han kunde sina patienter ja. Han sa det ”jag behöver bara titta i dörrn så ser jag vad det är”. Men det kanske var lite farligt ibland också.
Och fru Hulting ”doktorinnan” som man sa hon blev faktiskt nästan 100 år. Hon var klar in i det sista.

PO: Dom bodde vi Skinnarviksringen.

Britta: Och sen flyttade hon till de här husen vid Södersjukhuset dom här husen vid Årsta.

PO: Du sa att du hade jobbat på Södersjukhuset.

Britta: Jaha, på Patologen. I ett yrke som hette preparatris. Det finns nästan inte kvar. Man tar hand om sånt här operationsmaterial som man ser då grovt uttryckt om det är cancer eller inte. Det var ett mycket, mycket roligt yrke.

PO: När var du där på Södersjukhuset ?

Britta: Det var jag 1943 till 1945.

PO: Sjukhuset var nybyggt då ?

Britta: Det var alldeles nytt. Det var ju roligt för jag tror det var Fredriksson. Jag tror han var arkitekten. Han sa något mycket klokt när han skulle inreda den här Patologen då. Då fråga han faktiskt mig hur det skulle vara i stället för att fråga cheferna. Det var ju bra för man hade ju en del erfarenhet hur det skulle vara för att det skulle vara lätt och bra och det tog han väldig hänsyn till. Det var man inte van vid. Att dom frågade personal så. Men det var ju väldigt listigt.

Däremot satt ju Barbro Hulting hela sitt liv på Södersjukhuset som läkarsekreterare.Hon kan väl det mesta om det där.

PO: Lindblad kommer du ihåg. Theorin ,Rydin Duke ?

Britta: Duke hade inte hon damfrisering. Det kommer jag mycket väl ihåg.

PO: Duskes tror jag den hette

Britta: Just det . Den första permanenten och så hos Duke då var man lite rädd faktiskt. Man satt upphängs på något sätt. Lindblad är roligt för min mamma var nämligen klasskamrat i Palmgrenska skola med hans pappa som på den tiden låg vid judiska kyrkogården.

PO: På Kungsholmen

Britta: Nej,vid China där.

PO: Berzeliiparken

Britta: Ja, där låg Palmgrenska samskolan och mamma var ju född på Reimersholme så hon och hennes syster gick eller åkte spårvagn, med hästspårvagn och det hela, men i alla fall då såg dom ofta vår stora August med händerna på ryggen stod och tittade där.

PO: Nere vid skolan alltså.

Britta: Ja, just det. Han kom ganska ofta där, gående. Det tycker jag är så stiligt. Jag fryser när jag tänker på det.Och så var mamma naturligtvis med på Stridbergs begravning då. Det var hela Stockholm. Men han kom inte in på någon akademi.
Men då hade mamma också en klasskamrat, dels den här Jan Lindblads pappa sen fanns det bryggerivillan. En vit villa Ludvigsbergs…

PO: Just det med torn såhär.

Britta: Ja, där bodde bryggarn. Vad han heter vet jag inte men han var mycket förmögen och han hade en egen sån här hästvagn som dom fick åka med. Mamma var ju väldigt söt och hon blev medbjuden att åka med den där till skolan.

PO: Hon blev alltså skjutsad med hästvagn till skolan.

Britta: Det låter ju helt otroligt. Varför fick jag inte höra mera.Det tråkiga var att det var en dum doktor. Det var så att mamma blödde ofta näsblod och då sa han att hon kunde inte orka med skolan utan hon slutade i tredje ring och skickades ned till farmor i Veberöd och då sa gumman att dom här medicinerna är inget att ha utan dom slänger vi bland köckenmöddingen och sen får du vara här ett år och det fick mamma vara. Sen var det aldrig tal om något hjärtfel. Men så synd.

PO: Jan Lindblads pappa gick alltså där ?

Britta: Och sen hade mamma. Dom hade något möte. När hon… vid 80 år. Då bjöd hon hem dom på nachspiel den här Lindblad och sen… han hette Bernström men jag vågar inte… men dom tre var hemma på Hornsgatan 57 för det var så bra för Lindblad vad nära han hade hem. Mamma av någon anledning tyckte inte om så mycket om fru Lindblad. Men han var förtjusande.

PO: Pappa Lindblad tror jag hade en sångskola.

Britta: Just precis ,ja

PO: Jan Lindblad hade en syster också.

Britta: Oh ja, henne kommer jag ihåg

PO: Ryttmästaren ?

Britta: Jag har bara sett honom en gång och det vet jag inte om det är sant eller inte men han såg väldigt förnäm ut.

Jag hade en klasskompis som bodde i Laurinska huset.. Det var mycket stiligt när man var hemma hos henne. Hennes pappa hette Pira och hade ….någonstans i Mälaren fanns det ett varv som jag nu inte kommer ihåg och hon hade alltid väldigt fina såna här julgransplundringar då vi brkade vara utklädda och allt möjligt. Det var väldigt stiligt i det där.

PO: Hon bodde i en av de stora lägenheterna där

Britta: Ja,just det . Den var väldigt magnifik. Hon var enda barnet.

PO: Laurin, konstprofessor namngav huset

Britta: Carl Lauring. Han var väl också chef för Norstedt. Var han inte det ?

PO: Där var nån slags samlingspunkt för…

Britta: Javisst, där gick min svärmor på såna här föreläsning.

PO: Han hade dessa i lägenheten

Britta: Ja

PO: Det blev en slags samlingsplats.

Britta: Magnifikt hus ! Ännu magnifikare än på min tid. Väldigt stiligt.

PO: Har du några minnen om klasskamrater eller andra som inte hade det så gott ställt.

Britta: Ja, det har jag. Vi hade n som hette Elsa och hon hade fått kattungar och då fick vi komma hem till henne .o fasa på andra sidan nedåt Katarina, det var inte riktigt lika fint som Högalid och Maria och det som störde oss mest var att sängarna inte var bäddade så man var helt influerad hemifrån hur det skulle vara. Ingen egen uppfattning alls. Men annars jag hade en klasskamrat som var väldigt söt och hennes pappa vad jag förstår hade… var agent för Schwiezerchoklad och det var av någon anledning inte så fint eller vad det var för fel på det sen var hon ju så vansinnigt söt så hon klarade det där bra. Men hon gifte sig sedan och kom ner till Palestina. Han hette…. det var en prins som höll på därnere… blev han inte mördad därnere ? En av våra prinsar var därnere.

PO: Precis… Folke Bernadotte .

Britta: Precis. Han var adjutant till Folke Bernadotte. Denna överste som jag har glömt vad han hette. Hon bodde därnere i tre år och blev sjuk och fick statlig begravning. Hon lärde sig arabiska. Kan man tänka sig så stiligt… Bibbi.

PO: Och hon bodde ?
Britta:Hon bodde på Götgatan. Det var inte heller riktigt fint.I Backen. Det var inte fint. Men hon var så söt och hennes syster var också väldigt söt . Så dom klarade sig . Hon fortsatte sen i Kungsholms läroverk Men tänk hon fick statsbegravning därnere av araberna. Hon talade flytande arabiska.Men hon hade en stark vilja ,Bibbi. Hon var mycket trevlig.

PO: Om du fortsätter Rosenlundsgatan uppåt.

Britta: Luth och Rosén

PO: Och innan låg tobaksmonopolet

Britta: Det luktade alltid konstigt där

PO: Och sen är Södra BB på vänster sida

Britta: Ja, just det.

PO: Och sen upp mot Rosenlunds och fattighuset

Britta: På Rosenlundshemmet hade skolan Anna Schulheis någon förbindelse att varje 6:e november så var vi där och läste dikter för gummorna där. Och dom var ju mycket fattiga och där var vi varje 6:e november och då läste fvi dom här. Fröding var det mycket. Och så fick vi bullar där. Det var väl ganska vackert av skolan att vi fick gå dit. Gummorna kanske tyckte det var lite underhållning i alla fall. Läste vi upp dom här olika Frödingsdikterna

PO: Och sen om du går ner mot Ringvägen sen . Södersjukhuset fanns inte !

Britta: Nej det fanns inte. Vad var det…tobakslador

PO: Det var nog nödbostäder

Britta: Ja, det var det.Det var lite otäckt däruppe.

PO: Sen kommer man till Tanto, gamla sockerbruket som låg därnere och zigenarna.

Britta: Sockerbruket är det jag letar efter. Där bodde många.

PO: Och zigenarna var på andra sidan. Kommer du ihåg?

Britta: Nej, jag kommer inte ihåg några zigenare.

PO: Det var bla familjen Taikon.

Britta: Jo, men dom bodde neråt Årstaviken. Där kommer jag ihåg zigenare.

PO: Bredvid koloniområdet.

Britta: Ja,just det. Och koloniområdet var väldigt fina.. Men det tyckte man inte var så märkvärdigt som det har blivit nu.

PO: Det var för fattigt folk

Britta: Ja, det var mer eller mindre så men dom hade ju väldigt fina blommor. Där lekte vi. Vi kallade det för Alperna, bergen bakom där.

PO: Det var ju kala klippor

Britta: Ja, det var kala klippor och där var det ju väldigt härligt när det var is då och snö och sådär då kunde man leka att man var i Alperna. Och sen var skridskobanan där i Tanto Där man kunde klä om sig… eller satt man bara… man frös alltid om tårna.

PO: Man bytte om ute . På bänkar bara tror . Sen kom det en skjul där.

Britta: Ja, det var väldigt kallt. Jag har ett minne av att man frös förskräckligt.

PO: Det var ju enkla skridskor också. Det var några remmar på tårna som skulle spännas. Sen om man går vidare. Vid Zinken låg en bondgård.

Britta: Den kommer jag inte alls ihåg.

PO: Nej det hade vår lärare fröken Eskilsson berättat. Hon var född slutet av 1800-talet och bodde i vårt hus.

Britta: Ja , det namnet känner jag igen.

PO: Dom bodde på 4 tr. i er uppgång.

Britta: Ja, men då känner jag igen precis.

PO: Där var jag ju lite favoriserad förstår du.

Britta: För att du bodde i huset.

PO: För att jag bodde i huset.
Och på andra sidan låg Samariten

Britta: Ja, just det. Där var pojken Hulting läkare. Göran Hulting. Farbror Karls äldsta son. Och sen när Södersjukhuset byggdes så fråga. vem tror du får plats där ? …jo det blir nog jag för man måste ju kunna snacket men han blev barnläkare sen, Göran Hulting och Bengt Hulting blev rötgenläkare i Nyköping och Tosse Hulting blev distriktsläkare i Farsta och beråttar att han fortfarande får patienter från sin pappa.

PO: Egentligen skulle det vara kul att träffa någon av dom också.

Britta: Göran vore väl roligt att träffa.

PO: Är han född -20

Britta: 1917. Han bor i samma hus som Barbro. Mot Årstaviken.

PO: Kan du kontakta honom tror du.

Britta: Ja, visst kan jag göra det. Bengt bor ju i Nyköping. Göran är bättre för han är ju äldst. Han kan ju allting. Barbro kan ju allt också. Göran är 90 nu men han är alldeles klar. Han kör en BMW. Det kan han väl inte göra sa jag till Barbro. Han åker så tidigt på morgonen så. Han bor nere i Kolmården på sommaren.
Det värsta i den här åldern är att man kanske tänker …henne ska jag fråga …och då är hon död !

PO: Om vi fortsätter sen och fram till där spårvägsstallarna var. Det kommer du ihåg ?

Britta: Ja, oh ja och sen upp mot Skinnarviksringen där och kåkarna där dom kommer jag väldigt väl ihåg. Vi hade ju hund vi gick alltid upp dit och man firade alltid valborg där. Det var väldigt trevligt. Och det var väldigt underbara syrener och där bodde Erik Asklund.. Där bodde väl också lite zigenare skulle jag tro idag.

PO: Italienare tror jag också. Ballongförsäljare ,ja.

Britta: Dom badade därnere, Bastugatan, vid allmänt bad därnere Det kommer jag ihåg.

PO: det kommer du ihåg ?

Britta: Ja,det kommer jag ihåg. För att inte tala om den underbara skälkbacken nerför Bastugatan.

PO: I besvärsbacken där ja.

Britta: Den var otrolig ,livsfarlig.

PO: Och där låg badhus nedanför.

Britta: Ja, just det och där var mycket zigenare. Jag var aldrig och badade i det badhuset.

PO: Och där bodde mycket italienare. De som gjorde gipsfigurer, ballonger.

Britta: Som stod utanför Skansen.

PO: Gårdsmusikanter.

Britta: Det fanns det på den tiden på Hornsgatan. Dom kom och spelade på gården. Det kommer jag ihåg och så kastade man en femöring i ett papper. Det var vanligt.

Och sen hade vi en hjälp som hette fru Andersson. Visserligen hade vi hembiträde men vi hade ju parkettgolv och det skulle skötas på ett visst sätt som man skulle gnida och hon var så förtjust i min mamma för att hon fick nämligen ledigt ,hon var hos oss på fredagarna, och då fick hon ledigt så hon kunde springa ner till Söder Mälarstrand, för hennes make arbetade på färjan från Söder Mälarstrand till Stadshuset och fick betalt varje fredag.

PO: Det gick en färja där ja !

Britta: Ja, och då fick han lön i Stadshuset och då om hon hann ner och få av den annars åkte han tillbaka och då försvann lönen på Kungsholms strand. Så var det. Dom hade en dotter och sen det var så synd om denna dotter för fru Andersson, inte nog med att hon gick runt och putsade den där parketten utan hon delade ut tidningar också och då fick hon binda flickan i sängen så hon inte skulle komma ur. Hon börja fyra då…

PO: Binda flickan ?

Britta: Ja, så att hon inte skulle krypa ur.

PO: Alltså, hon var så liten då ?

Britta: Ja, och så han söp upp pengarna.

PO: Det gällde att han kom hem direkt med pengarna.

Britta: Ja just det att hon stod där då.Men hon tyckte själv om att få sig en snaps det tala hon om för mamma också.

PO: Om du fortsätter på Hornsgatan upp mot puckeln.Var du där någon gång ?

Britta: Ja det var jag Och där hade ju den här Jonsson. Min farfar och herr Jonsson dom kom samtidigt från Småland och Jonson han började med snickerier och farfar började med skor eller sålde skor . Jag vet inte om han var skomakare det vågar jag inte svara på. Jonson blev väldigt förmögen och bra han inredde det här Oak Hill åt prins Wilhelm möblerna där.

PO: Just det… italienska ambassaden där.

Britta: Och Jonssons son och min pappa dom var bästa vänner. Och han var mycket konstnärligt intresserad. Den här Erik Jonsson. Så att dom umgicks ju med konstnärer bl.a annat med Zorn. Mamma var med 1919 i Zorns ateljé. Mamma var mest intresserad av att dels han tog såna groggar som var alldeles bruna dels att händerna var så uppsvullna och att han kunde måla så fint fast han hade så uppsvullna fingrar men det var mycket på grund av att färgerna var farliga. Och det var tack vare denne Erik Jonsson som det sen inte gick så bra för. Både Jonsson och min pappa var nykterister. Farfar var med och bildade Svenska Missionsförbundet så att där fick inte förekomma en droppe sprit. Och det var sorligt hos farfar alltid, tyckte jag.. Mycket strängt var det . Dom bodde i 61:an och vi i 63:an.

PO: Så han var med och grundade Svenska Missionsförbundet.

Britta: Ja , han var en av grundarna.. Men dom hade en hund som hette Lasse och på halsbandet ,det var ju lite humoristiskt, där stod det ”jag heter Lasse vad heter du”.. Det var förskräckligt roligt. Och det var liksom allvarligt att gå hem till farfar.

PO: Så dom hade snickeri däruppe vid puckeln.

Britta: Ja där hade han sin snickerifabrik. Han lyckades väldigt bra. Han var gift två gånger. Bara det var konstigt. Men han var förmögen.

PO: Sen nere år andra hållet, Hornstull.

Britta: Flamman

PO: Ja där låg ju ett vårdhem.

Britta: Just det, gubbhuset. Sen låg det en marmorfabrik därnere

Brodern till Olle Engqvist målade. Vanlig målare. Dalamålare. Han var ju från Dalarna.

PO: Det berättade Manne Chudi att brodern stod och målade även när de hade flyttat in.

Britta: Ja, det var väldigt fint målat Och det var så fint med öppen spis och så vacker grön färg på spisen. Vi eldade alltid i vår spis. Och en gång min man och jag innan vi var gifta så satt vi vid öppna spisen under kriget och så kom det en duns och då var det en ryss som hade tappat en bomb.

PO: Just det, det var den explosionen. Den har jag läst om en del.

Britta: Vi satt där framför brasan. Jag kommer så väl ihåg det.Det var ju under kriget då. Jag undrar vilket år det var ?Det var vid Södersjukhuset. Jag jobbade där.

PO: Eriksdalsområdet.

Britta: Ja, just det. Det var en smäll det.

PO: Lite kort då. När du gifte dig flyttade ni till.

Britta: Göteborg. Jag gifte mig mycket romantiskt och for till sydamerika.

PO: Med din make ?

Britta: Som skeppsläkare. På M/S Columbia. Och då diktade dom ”när Vinga fyr sagt farväl börjar livets stora äventyr” och det var verkligen väldigt spännande. Och det var första båten efter kriget. Det var väldigt roligt.

PO: Och sen bodde ni i Göteborg hur länge.

Britta: I sju år .Vi kom tillbaka till Stockholm 1953.